Efter en lång arbetsdag igår onsdag kunde dagen ej avslutats bättre. Kvällen bjöd på ett pass i OC6:an. Egentligen blev det två mycket givande pass. Jag har tidigare haft ett motstånd till OC:6an. Jag har haft svårt med den, varit rädd för att välta och varit för agressiv med paddeln. Att hitta ett lugn och smeka vattnet har ej varit lätt. Jag har vågat sitta i OC6:an endast två gånger och igår var det tredje gången.
I förhållande till vilka mål jag har uppsatta så måste jag utsätta mig för vissa saker. Jag behöver möta rädslor och skifta min inställning till det jag tycker är så svårt. Igår var det ett sådant tillfälle, men jag var lugnare än vanligt. När jag satte mig ner i båten kändes det bra och hade ej samma nervositet som jag haft tidigare. Tvärtom. Detta skulle bli riktigt spännande och mina muskler var taggade efter mjölksyra och flås. Hade längtat så efter träningspasset. Först på tur var passet Varvet på tid. Man paddlar helt enkelt hela varvet runt kanalen och tar tid. Detta hade jag hört om innan. OC6:an är med och även kajakpaddlare. Vad jag inte visste är att man tävlar lite mot varandra, vilket ger det hela en hel ny dimension. Jag förstod direkt att jag gjort så himla rätt i att jag satt upp mig på passet. Jag övade inte bara paddling i OC utan fick även tävlingsmomentet, vilket är värd guld när man väl ska tävla i ett stort sammanhang då man får en vana, vilket i sin tur underlättar.
Jag måste erkänna att jag njöt av det. Mer än vad jag trodde. Flåset och arbetet i musklerna, att försöka få in timingen och följa takten. Trycket i kurvorna och ökningen av frekvensen i slutet. Gud så underbart och inte så farligt alls som jag inbillat mig. Allt sitter bara i huvudet. Ok, inte allt men en del. Vi fick en mycket fin tid och jag kände mig nöjd med min insats men även min utvärdering av min paddling. Svårigheterna jag upplevde får jag jobba vidare på.
Näst på tur var det ett drakbåtspass, men det blev en ändring och jag fick fortsätta med OC6:an. Jag fick testa att styra båten och anledningen till detta är ju att jag kommer, för tredje år i rad, att delta i M24KC i maj. Tävlingen går ut på att paddla så länge man orkar i 24h. Under två år har jag gjort detta stående d v s med Stand Up Paddling och med tanke på att Stand Up Paddling är galet utmande i synnerhet när man paddlar stående över 60km utan medvind så är jag enormt nöjd med mina resultat och fina bronsmärke. Denna gång kommer min utmaning att paddla i OC6:an tillsammans med ett härligt lag av hunkar. Vi är Team OC6 a k a Madelaynes Hunkar och satsar på silver. Då vi är sex stycken i båten och en sträcka på 120km kommer att ge oss silver kommer alla att behöva byta plats i båten vilket innebär att alla kommer någon gång/flera gånger att få styra och fronta. Alla platser i båten är utmande för mig. Att paddla sittande så länge är redan enorm utmanande.
Att styra var jobbigare än att paddla. I alla fall till en början då båten gick i zick zack, men med tålamod från mina medpaddlare och stöd i styrningen blev det lättare och lättare, men fortfarande utmanande för hjärnan och hela kroppen. Det kändes i armar, core, benen och hjärna. Vid vissa stunder kunde jag dock slappna av och det gick bättre och bättre. När vi nått centralstationen och fick syn på solnedgången infann sig ett härligt lugn och allt blev bara magiskt. Tanken om Hawaii dök upp emellannåt. Det var riktigt ljuvligt. Som att vara i Hawaii fast ändå inte. Till och med när värsta regnet överraskade oss med hagel var det ljuvligt. Svårt att förstå kanske. Svårt att beskriva varför. Det regnade så mycket och hårt att det var svårt att se. När regnet var borta var det svårt att låta bli att le och känna mig glad. Paddling är verkligen det bästa som har hänt mig. Förutom Crossfit förstås.
