Har varit borta ett tag fr bloggen. Mycket har hänt. Sommaren har varit tuff och inte alls som jag förväntat mig. Först blev jag förkyld och därefter blev jag förkyld återigen. Därefter följde dagar av förtvivlan när jag fick ett hemskt tryck i vänster sida av huvudet samt andningssvårigheter och smärtor i bröstkorgen. Ett väsande ljud fr lungorna vid utandning samt smärtor vände allt upp och ner. Den fantastiska programmeringen jag jobbade med tillsammans med min PT fick ställas på hyllan några veckor. Därefter gjorde vi flera försök att träna ändå så länge kroppen tillät det, men jag följde inte programmet längre. Alla övningar blev anpassade. Jag är oerhört glad över att PT:n kunde anpassa alla övningar och hittade rätt nivå snabbt. Jag gjorde allt i min makt för att bli bra med flera bakslag som resultat.
Ju mer tiden gick desto mer riskerade jag att missa både Dalslands kanotmaraton och det absolut viktigaste, VM i Kanada. Jag grät till sömns flera nätter då jag inte längre visste hur det skulle bli. Jag hade förberett mig i ett år för VM och så blev så här. Besvikelsen var enorm och känslan att vara totalt misslyckad smög sig i mitt sinne. Trots all min supervilja fungerade inte lungorna. Så småningom kändes det något bättre m h a ny astmamedicin jag fick av en läkare. Jo, förresten..bli aldrig sjuk under sommaren. Då alla läkare tar semester (och det ska de också göra så klart) kastas man som en pingisboll fr en läkare till en annan. 4 av fem sköterskor tog mig på allvar vilket var en lättnad. Den femte fräste åt mig, gav mig fel info om mina provresultat och menade på att trycket i mitt vänstra öga berodde på dålig syn som kommer med åldern. Svag som jag var orkade jag inte diskutera med henne och tackade för "hjälpen". Ett tag senare fick reda på av en läkare att hon läst provresultaten fel.
Dalslands kanotmaraton och VM i Kanada blev av trots motgångarna. Under Dalslands kanotmaraton kunde jag inte paddla de 55km som hela sträckan består av utan fick paddla ca 14-15km om jag ej minns fel. Inför Kanada höll jag på att slänga handuken och bestämt att stanna i Sverige tills kaptenen i laget fick mig på andra tankar (Tack Katarina. Du hade rätt). Hade jag stannat hemma hade jag hamnat i en djup depression. Svårt att förstå kanske om man ej varit med om något liknande, men föreställ dig hur det känns att jobba hårt i ett år för din plats i ett landslag och så blir du sjuk innan ett VM. Genom att åka till Kanada ändå fick jag möjlighet att processa även om det skulle bli enormt smärtsamt då jag skulle vara på land och ej i båten.
VM i Kanada är det svåraste och smärtsammaste jag varit med om. Att stå på land och ej kunna kriga med mitt lag (Damlandslaget) var en storm av jobbiga känslor. Första tävlingsdagen var som värst då gråten i halsen fanns där hela tiden. Jag tog mig samman dock och la känslorna åt sidan så att jag kunde moralstödja laget. Ingen skulle få se mig ledsen p g a mina lungor. Det fanns inte tid för sånt. Fokus på alla lopp var det viktigaste.
Om lungorna kändes bra skulle jag få möjligheten att paddla, men detta endast efter att ha känt efter och alltid i dialog med vår kapten. Man tävlade i 2000m, 1000m, 500m och 200m. Jag fick avstå från långdistanser, men hoppade in i 200m loppet. Efter att laget tagit sig igenom försöksheatet hoppade jag in i semifinal där endast de två bästa tiderna skulle vidare till final. De två bästa tiderna fr försöksheatet hade redan gått till final. För oss gällde att få en bra tid och det fick vi. Känslan att gå till final var skön. Lungorna kändes ok och att ha haft paddeln i händerna var ljuvlig. Loppet var allt ifrån en dans på rosor. Sinnesjukt tufft med motståndare utan dess like. Man laddade inför finalen och gav sig ut med båtarna. Motståndarna var inte vilka som helst. De absolut bästa bjöd på en hård fight. Jag kommer aldrig att glömma det. Vi kom fyra och var 1 sekund ifrån bronset. Aldrig har något gjort så ont. Nej, jag menar det verkligen. Aldrig har något gjort så ont. Jag var chockad. Tiden stod still. En sekund från bronset? det kunde inte stämma. Någon måste gå och trippelkolla det där tänkte jag. Det är misstag var nästa tanke, men det var det inte. Precis så var det. Rå och hårt. That's the way the game goes.
Tårarna gick ej att hejda. Även om man ej ska sörja ett brons. Det gick bara inte. Aldrig har jag velat slå sönder något så mycket som då, men det gällde att ta det "like a champ". Skärp dig för f@n, bit ihop och fokusera om för det är inte över än sa jag till mig själv. Över var det ju inte. Sista dagen skulle 500m loppet köras. Där fick jag vara på land och såg hur laget kämpade. Även där blev det en fjärde plats med 2 sekunder ifrån bronset. Även om det ej gick att få brosnet hamande Sverige ändå på en bra plats bland toppnationerna i världen. Världens 4:e bästa och vi blev inte utslagna av vilka som helst. Det var ett tufft motstånd i alla klasser. U24-laget (där man högts 24 år) kammade in två brons och seniordamerna tog ett silver och två brons om jag ej missminner mig.
Det var ljuvligt att sjunga Mama Mia, Dancing Queen, Sånt är livet, Du Gamla, Du Fria mm med hela det svenska landslaget. På vägen till hotellet rann tårarna av kärlek för mitt nya hemland. Jag fylldes med så mycket kärlek och bar stolt de blågula färgerna. Det kommer jag alltid att göra. Drömmen om medalj kvarstår och någon gång vore en ära att komma hem med en medalj tillägnad landet som öppnade sina armar och gav mig frihet. Frihet att vara öppen homosexuell, frihet att vara självständig som kvinna och träna sporter som Olympiska lyft/Crossfit/Paddling/Klättring utan att bli trakasserad för det samt frihet att leva i fred utan att bli förföljd av någon guerilla. Måtte drömmen bli sann en dag. Du Glädjerika sköna. Jag kommer alltid att älska dig.
Närmast för mig gäller det att bli frisk i lungorna då de inte är ok. Imorgon går jag till en spirometri som jag hoppas ger svar på frågor. Samtidigt som detta med lungorna tog nästan ett helt VM ifrån mig så nuddade jag väggen jobbmässigt. Chefen och jag har dock startat ett åtgärdsplan så att jag mår bra. När jag kommer tillbaka som paddlare vet jag inte då jag ej kan jobba med flås pga lungorna. Jag ska försöka under tiden jobba i stället med styrka och uthållighet och där kommer Crossfit in i bilden som tur är. Jag älskar ju det. Olympiska lyft som man brukar ha i Crossfit ska jag ägna mig åt och så småningom tar PT:n och jag nya tag då vi har redan pratat om det och både han och jag ser fram emot att jobba med en programmering inför nya mål.
Jag processar vidare då jag kan ej bara stänga av och gå vidare. Vissa saker tar tid för mig att komma över och det finns mycket att göra fred med innan jag går vidare. På ett personligt plan var jag ej samma Madelayne. På ett personligt plan brast jag i vissa saker där jag kunnat göra saker och ting bättre. Sidor jag ej gillar hos mig kom fram, vilket lärde mig en hård läxa. VM var smärtsamt men även glädjefyllt och jag kommer aldrig att kunna beskriva vad denna möjlighet betydde för mig. Tack till varenda en som trodde på mig och som fortsatte och fortsätter stödja mig. Om ni ej ser mig på ett tag så är det för att jag behöver läka. Emotionellt och fysiskt. På återseende.
Kommentera