Lite kort om träningslägret jag var på i helgen: what a rush! håda vindar, vågor, tungt vatten och träningspass utan dess like tillsammans med ett kanont gäng. Helt fantastiskt. Bästa nationaldagen någonsin. Jag gjorde vad jag kunde utifrån mina förutsättningar. Min rygg som skadades för 1,5v har kunnat utstå en sport av krigare och det är jag glad för. (OBS! är du trött på att läsa om min skada kan du sluta läsa nu och googla om såna som sportar och aldrig någonsin skadar sig. Är du däremot intresserad av att läsa om hur t ex jag har hanterat de mentala utmaningar i en skada kan du fortsätta läsa).
Jag är glad att jag kunde paddla 5 pass totalt + en test i OC1:an. Även om testet i löpning inte gick bra alls då knät sa ifrån rätt tidigt. Detta var väntat. Det viktigaste var dock ryggen och i slutet av helgen var jag tvungen att ta ett svårt beslut och hoppa över det sista passet för att skona ryggen. Det började göra ont att sitta på en vanlig stol. En pulserande smärta kom och gick. Den var svag och jag tvekade mellan att köra hårt för "kung och fosterland" eller avstå. Jag vägde fördelar och nackdelar. Att paddla hårt i det sista skulle innebära riskera att ryggen försämrades vilket i sin tur leder till att jag ej paddlar på nästa pass på onsdag och förmodligen ej kan träna ordentligt med min PT:s programmering och han blir tvungen att ge mig något lättare precis som han har gjort hittills sen skadan. Att avstå skulle innebära skona ryggen, ge den en chans att återhämta sig och forstsätta läka samt möjlighet att fortsätta träna inför VM. I slutändan var det följande som avgjorde det hela : "Jag är uttagen för att paddla i Kanada. Inte för att vara skadad i Kanada". Punkt. Så enkelt och så svårt. Bara de som en gång varit skadade och älskar sin sport kan förstå detta.
Jag har lärt mig mer om mig själv. Inombords är jag enorm ivrig att sätta igång med träningen. Jag har analyserat rörelserna, känslan i båten, hur långt jag ska fram, hur långt jag ska sträcka, hur bålen ska kännas, hur vattnet ska kännas, hur draget ska kännas, hur ryggen ska kännas och vilka tankar jag ska ägna mig åt när det blir tufft. Det är bra att vi fick tufft och kallt väder. Det är bra att det var sjukt mycket tuffare med vågorna. Dyker det upp såna förhållanden igen så vet vi redan hur man gör. Jag vet precis vad jag behöver för att stärka draget ytterligare. I augusti kommer jag att vara redo. In the meantime: tålamod och smarta beslut.
Jag väljer att ej lägga bilder fr lägret här. Varför? för att ni hittar fin fina bilder på Landslagets Facebooksida. Där hittar ni även filmklipp och länkar till VM samt livestreaming. Följ gärna landslaget via Facebook.
drakbåt,
Kommentera