madelayne.blogg.se

 I år var det återigen dags att ge mig på M24KC. Denna gång i en sk OC6 (outrigger canoe där besättning består av 6 paddlare) i stället för s.u.p. och dessutom i lag. Vårt mål var att paddla 120km och få silvermärket. Att jag valde outrigger denna gång var en personlig utmaning då jag haft svår för båten, varit lite rädd för den och helt enkelt inte tyckt om den. Detta har dock ändrats för inte så länge sen. Under ett par tillfälle har jag varit med Varvet på tid i Malmö där man tävlar mot tiden och varandra (kajakpaddlare, oc-paddlare, sup-paddlare är välkomna). Där har jag fattat tycke för den. Något hade börjat "lossna". 

 

Utmaningen var inte bara att paddla långt utan även göra det sittande i en svår båt (svår för mig) som kräver en annan teknik än drakbåt och inte alls den agressiviteten jag är så förtjust i samt har lätt för. Att paddla så många timmar i lag och inte själv som jag gjort innan var helt nytt och helt ny mark. Vårt lag fungerande riktigt bra. Team OC6 slog alla mina förväntningar. Vi hade en skicklig planerare av ett väl strukturerat schema och alla följde det till punkt och pricka. Det fanns en budget på tid för vila och vi såg till att passa alla tider. Jag älskar sånt. Struktur, seriositet, och respekt för våra tider. Vi var så bra måste jag säga och vi slarvade aldrig med tiden ute på vattnet eller på land. Sånt älskar jag också. Disciplin. åh, underbart ord. Låt det sjunka in. D i s c i p l i n. Top notch!

 

Så hur var paddlingen? vi hade rekordtider de första 8 varven. Helt sjuka tider och det var inte ens meningen att paddla snabbt. Jag var väldigt koncentrerad på paddlingen, tekniken och att vara i takt. Även om jag försökte hade jag svårt att slappna av och titta på ankor, fåglar, människor etc. Det gick inte för då kom jag av mig. Sånt kan vara störande för mig, mina medpaddlare och båten.

 

Vid 6:e varvet d v s runt 24km (ish) så fick jag en stor känsla i bröstkorgen. En riktigt skön känsla. Föreställningarna jag haft om denna båt skiftade och det stod klart för mig. Att paddla i outriggern var inte längre en utmaning som skrämde mig. Jag skulle ha roligt och testa mina gränser.

 

När vi hade nått 14 varv (lite över 60km) kändes det i kroppen dock och jag började tvivla på om jag skulle fixa paddla 120km. Det var bara att mata på så jag bad en bön om att ej skada axeln på vägen och vara noggrann med att känna efter. Som tur är så var vi alla överens om att avbryta vid minsta känsla av ont. Detta p g a att flera i båten ska till VM Kanada och det var ej värt att riskera en skada. Jag har jobbat hårt för VM och tänkte inte ge upp det för 120km. Jag lever för VM. Så är det bara. Jag tog hand om min kropp så gott jag kunde. Kände efter mycket och åt, drack, vilade och använde mycket foam rollern i axlar och rygg. Det hjälpte enormt och jag kunde paddla vidare.

 

Då vi hade varit så galet snabba i de första varven, effektiva och disciplinerade så hade vi råd med att vila ca 3,5h innan vi skulle oss ut och hämta våra sista varv och sista kilometrer. Vid kl 3.30 gav vi oss ut igen. Det var oerhört smärtsamt för kroppen även om man tränar och paddlar eller kör Crossfit. Jag mådde illa vid ett tillfälle och fick anstränga mig för att inte spy. När det gjorde ont fokuserade jag på annat än smärtan. När det var tungt att paddla började vi sjunga vår låt "Hooked on a feeling" (ja, mkkdragons låt) vilket gav oss enorma krafter att fortsätta. 

 

När vi var klara med våra sista kilometrer hade vi fortfarande tid över för att hämta några kilometer till, men vi hade bestämt oss att 120km var målet. Vi fick 120.93km totalt och säkrat vårt silver. Det var vi nöjda med. För mig kändes det bra att avsluta där med tanke på att jag har svårigheter med att sätta gränser och kan pusha så långt att jag skadar mig. 

 

När vi hade nått 115 km nådde jag en punkt där frågan "varför gör du detta?" hade dykt upp. Egentligen hade frågan dykt flera gånger under de 24 timmarna. Men det var där svaret kom upp och kunde inte vara tydligare. Vi har alla våra egna inre utmaningar. Saker vi kanske vill bevisa för oss själva. Vad som drev mig och motiverade mig 2013 när jag s.u.p.ade under samma utmaning är inte längre aktuell. Det som motiverade mig förra året har också ändrats. Denna gång var motivationen att besegra mina rädslor och bevisa för mig själv att jag kan. 

 

Kommer jag att paddla så långt igen eller längre? jag vet inte. Det beror på vad som motiverar mig för det som motiverade mig denna gång kommer ej att vara aktuell om ett år.

 

Tack Team OC6 för en härlig fight!