Jag såg så grymt fram mot denna vecka. Jag har gjort alla pass av det nya programmet jag följer fr min PT för att återfå allt jag tappade i styrka, kondition och uthållighet. Det kommer att vara en tuff resa och vägen är långt ifrån rak. Positiv har varit att jag sprang för första gången och gjorde några korta intervaller. Dessa gick bättre än väntat och det gjorde mig enormt glad. Idag var det dags för lite tuffare flås med en kombination hopprep, assault bike och burpees. Det var tufft, men log för det mesta. Just nu vänjer vi kroppen med flåset igen. Nästa vecka gör vi tester för att se var jag befinenr mig i styrka och kondition. Dessa blir våra ingångsvärden som vi kommer att se till att förbättra.
Det är en mentalutmaning att ej jämföra med hur stark jag var i maj, men måste jobba med nuet och inse att det kommer att kräva mer jobb, mer slit, mer pannben då mina förutsättningar är helt annorlunda. Jag måste även förbi mina rädslor. Rädsland att pusha. Det är inte likt mig att vara rädd för sånt. Jag som alltid älskat det. Jag känner inte igen mig alls. Hur mycket jag än ogillar det så har jag varit tvungen att inse att jag behöver en hjälpande hand därav valet av PT som hjälpt mig innan. Eller snarare sagt en piskande hand. Någon som pushar mig förbi spökgränserna jag satt framför mig. Det finns bara ett sätt att sig förbi dem och det är att ta tag i dem, se dem för vad de är. Ren inbillning.
Det är en smärtsam process men ser fram mot att hitta tillbaka till mig själv igen och den där inre fightern som jag vet finns där. Det blir kul att möta "henne" igen och tillsammans ge oss in i nya tävlingar och nya äventyr, ty jag förtjänar att få uppleva ett vm där jag är frisk och stark så att jag kan kämpa för mitt landslag. Jag är värd den drömmen. Jag är värd att den uppfylls. Jag är värd att vinna. Punkt.
Kommentera