"Det är rätt tydligt. Testet visar att du har astma". Dessa var sköterskans ord efter att ha slutfört spirometrin. Jag blev lättad. Inte för att jag tyckte att det var kul att ha astma, men lättad över att äntligen få veta vad problemet är. Skönt att ha det på papper. Kanske var det hennes leende och lugn som ej fick mig att flippa fullständigt. Jag ställde frågor om varför medicinen ej gav full effekt, men tydligen har jag ej haft det tillräckligt länge än. Den behöver 3 månader innan man kan se full effekt. Om den ska justeras eller ej får jag ta med läkaren. Jag ser fram emot att prata med honom. Om två månader kommer jag att kallas igen och göra en ny spirometri för att se om lungorna är bättre. Det ser jag också fram emot.
Efter beskedet följde en tystnad. Sköterskan tittade på mig i ögonen, log och sa: "det finns idrottskvinnor och idrottsmän som har astma och som kan ägna sig åt sin idrott trots det. Man kan leva ett normalt aktivt liv och det kommer du också att göra". Nu kände jag mig ännu mer lättad. "Du ska kunna återgå till din träning, men det måste ske succesivt". Där såg jag ljuset i tunneln. Jag ska kunna återgå till min träning. Crossfit och paddling. Nu log jag till och med. Inget flås på ett tag dock var rådet. Jag frågade om jag var helt ute och cyklade om jag tränade styrketräning och olympiska lyft. Inga problem var svaret då dessa ej kräver en massa flås. Toppen. Då hade jag rätt och får fokusera i det jag kan göra i stället för att deppa ner mig p g a det jag ej kan.
Jag förstår inte att jag en gång i tiden kunde leva utan träning. Att komma hem efter jobbet och ej vara aktiv med träningen jag älskar är en sån tristess. Kanske blir det paddling men i extremt "chill out-tempo" precis som jag gjorde för drygt en vecka sen då jag ej stod ut med att vara hemma. Det var vindstilla och havet "kallade". Det var vindstilla och perfekt. Ingen vind som skulle piska mig obarmhärtigt. Bara lent och snällt vatten. Det enda jag klarade av.
Det var obeskrivligt skönt att låta själen "andas". Att låta havet "ta hand om en". Lent utan krav på någonting än att bara vara i en oändlig skön tystnad. Alla tankar, och känslor som ånger, ilska, frustration, och ledsamhet kunde havet skölja av. Det gav mig en möjlighet att stanna upp i livet, värdera om, reflektera, och kanske ny kraft att starta om för starta om måste jag göra. Träningen ter sig en ny form. Att träna med astma är som att ha hoppat av vid en helt annan station än den det var tänkt, men jag kommer att lära mig att leva med det. I morgon testar jag styrketräningen. Inget avancerat. Bara ett känna efter pass. Lugnt och fint. Med tålamod kommer jag att greja detta. Jag ska kunna leva ett normalt liv. Om alla andra kan så kan jag. Ett andetag i taget.
Nedan lite bilder fr min lilla chill out paddling.
Kommentera