Jag avskyr avbrott i träningen. Avbrott som infektioner i form av förkylningar eller skador som gör att man ej kan träna som man vill är mentalt jobbiga. Sen finns det avbrott som livet kan slänga bara så där. Som t ex att få astma.
Igår gjorde jag ett test i 3000m. Tiden blev 20 s långsammare än sist. Jag bestämt mig vara nöjd oavsett resultat, men misslyckades totalt. Vilket missnöje eller snarare sagt vilket skit. Där brast det för mig och känslor jag ej velat ta i kom upp. 20 s långsammare är ingen katastrof men jag kunde inte låta bli att vara ilsken och bitter. När jag kom hem grät jag floder och ville så gärna skälla ut någon. Men vem? Gud? vad Gud än är. Livet? ja, varför inte? Man ska vara tacksam för mycket livet ger men astma är inget jag är tacksam för. Vad fan skulle det vara bra för? I was fine. I was so fucking fine! min utvecklingskurva så fin, fin ut.
Jag gjorde en övning någon lärde mig för länge sen. Att säga rakt ut varför man är ledsen och ilsken samt i mitt fall bitter. Jag är bitter för att jag borde vara någon annanstans i min utveckling. Jag hade kunnat springa snabbare om jag ej haft avbrottet när jag blev så sjuk i somras och det tog månader att bli bra. Jag är bitter för att jag får kämpa som ett djur för gamla värde som jag idag borde ha passerat. Jag är bitter för att jag måste komma ihåg en medicin resten av livet. Jag är bitter för att en förkylning försämrar astman och min kropp svarar sämre. Jag hade kunnat bänkpressa 60 kg, haft 6 pull ups, clean:at över 50 kg, haft 90 kg i marklyft, etc. Jag är bitter för att jag idag inte är bättre.
I min ilska, frustration och fylld av tårar som ej gick att hejda visste och vet att detta kommer att göra mig starkare, men jag hade helst vara utan. Jag är stolt över mig själv och mina resultat men ibland känns de värdelösa. Så var det igår. Det var länge sen jag smällde en dörr av ilska. Det kändes skönt att göra det igår för första gången på flera år. Jag sa rakt ut mina sanningar och lät känslorna komma ut. Lika bra att låta allt komma ut. Utan att bagatelisera mina känslor. Jag kände på dem och så småmningom var det dags att resa sig upp och ej stanna kvar i självömkan. För tre månader sen klarade inte lungorna av en power walk. 3000m igår var en stor framgång om jag jämför med det och ej med mitt resultat tidigare i år.
Senare på kvällen blev jag bjuden på mat, ett kärt besök och ett samtal träningsmänniskor emellan. Så underbart att connecta med någon via träningen. Så gott när någon fattar vad man går igenom. Kanske för att vi haft samma erfarenhet av avbrott och komma tillbaka process i våra sporter. Jag behövde ej skämmas för mina känslor eller kamuflera dem.
"Bra att du fick den tiden och upplevelsen. Nu kommer du att hantera mer rationelt samma test nästa gång och göra saker du ej gjorde inför det. Nu har du drivit ut dina spöke" fick jag höra. Så gott när någon fattar som sagt och även om jag ej ville träffa någon efter testet var det skönt med värme, kärt sällskap och stödjande varma ord.
Nu har jag skrivit av mig. Med ett varmt kopp kaffe förbereder jag mig inför dagen. Först ska jag köra ett pass där PT:n har infört det jag saknat mest. En w.o.d. Jag har ej kunnat wod:a på länge men vi kör med styrka och en fin Amrap ( As many rounds as possible ) på 5 min. Den kommer att lämna mig som en fläck på golvet, men det ser jag fram mot.
