Denna lördag vaknade jag orolig för att jag var sen till mitt jobb. Efter en stund när jag väl kommit på vem jag är, vad jag heter och var jag bor insåg jag att jag är ledig denna helg och näst på schemat fanns inget annat än paddling. Gudskelov.
Denna lördag bjöd på ett drakbåtspass där vattnet kändes tyngre. Jag har fokuserat väldigt mycket på drakbåtspaddling och gett det mycket kärlek så mitt inlägg idag kommer att handla i stället om s.u.p som jag idag gav lite mer uppmärksamhet och lite mer kärlek innan drakbåtspasset drog igång.
S.u.p är min stora kärlek. När jag varit extrem stressad, ledsen eller glad har det alltid gett mig ro. Det har gett mig perspektiv på saker, livet, en svår livskris och har varit mitt absolut oslagbara sällskap. Jag föll pladask för det för några år sen. 2012 tro jag att det var när jag kom i kontakt med det. För mig är s.u.p oslagbar i allt det har att erbjuda. Det öppnar dörrar till en av de häftigaste sporterna jag vet, surf. Är det lugnt i vattnet behöver man inte sakna havet då man kan ge sig ut på en paddlingtur. Blir havet för "tråkigt" kan man ge sig ut på forsvatten och få lite mer action. Även där kan man surfa.
Trots att s.u.p är min stora kärlek tappade jag inspirationen i somras. Jag har paddlat till Klagshamn, Lomma och runt Västra Hamnen i Malmö och jag har sett samma vatten så ofta att jag vet exakt hur vattnet "beter" sig när jag når olika delar av Västra hamnen eller om jag paddlar bort mot Limhamn för att kolla på Öresundsbron. Det hela blev för mig alldeles för förutsägbart och jag ändrade mitt fokus.
Igår kväll kändes det starkt i bröstkorgen dock. Brädan "kallade". Kanske var det stressen, men det kändes som att jag var tvungen att sup:a igen för att inte tappa mig själv i all stress och komma i kontakt med mig själv igen. SUP ger mig perspektiv och hjälper mig att återförenas med en gammal vän jag beundrat sen liten. Havet.
Jag paddlade lugnt och fint. Jag hade inga krav på tid. Ville helst inte jaga tid. Jag kom ihåg många minnen. Folk jag träffat via s.u.p, upplevelser jag haft och inte minst den där galna M24KC-tävlingen. Hur orkade jag egentligen? Svaret var enkelt. Att ge mig på en tävling som M24KC var en del av min beartbetning av att ha förlorat någon men också saker jag varit med om som liten. Kanske jagade jag känslan av att duga som människa trots alla mina brister, att få känna att jag klarar mig på egen hand, att få känna att jag kan när jag vill och att jag är starkare än vad jag tror. Jag ville även lyfta upp s.u.p Förhoppningsvis blev någon positiv överraskad över att man kan paddla lång distans i s.u.p och utan hjälp av vågor. Kanske öppnade någon sinnet för det nya. Det finns inget härligare än att dela med sig denna sport. To pass it forward.
S.u.p är egentligen mycket enkelt. Balansen är som mycket annat en färskvara så den måste man träna upp och underhålla på något sätt. Tyckte inte jag hade tappat något utan gled utan problem och testade långa och korta paddeltag. S.u.p är också rätt tufft då man måste ha balans och en viss vinkel på paddeln utan att hamna i vattnet samtidigt som man drar sig fram av egen kraft Tävlar man måste man även vara snabb i synnerhet om man sprintar. Vad passar bäst i starten på en sup-sprint? tja, det är verkligen en konst. Har man möjlighet att observera de bästa och snabbaste i Sverige så ska man passa på och anteckna lite samt våga gå fram till dem och ställa lite frågor. Jag hoppas ha möjlighet att vara med ett s.u.p-läger någon gång. Det vore kanon!
Funderar på någon sup-tävling nästa år, men först vill jag uppleva mer s.u.p i lugn och ro. Det handlar nog mest om att jag vill uppleva nytt vatten. För att kunna uppleva nytt vatten måste jag åka iväg. Jag har ingen bil så att jag kan bara dra iväg. Inte ens körkort, men funderar på en uppblåsbar bräda. Att skaffa bil kommer att kosta mer än vad det smakar. Jag har planer på att ge mig ut, iväg mot nya upplevelser och sup:a. Varför inte sup-surfa? Jag kan vara lite trög i starten men nu har jag bestämt mig. Jag måste iväg. Nytt vatten kallar.
Kommentera